Home, sweet home

Hemma igen, hemma i vardagen. Resan hem kändes dock lång med sina dryga 16 timmar. Först var planet från seychellerna försenat med 45 min, så vi lämnade inte mahe förrän efter 21. Bytte 3 timmar senare i Abu Dahbi, och det bytet gick förvånansvärt smidigt. Vi började dock känna oss trötta där. Vi hade ju varit igång sen 8 på morgonen, med promenad i Victoria. 6.35 lokal tid landade vi i Berlin, och då hade vi 1.5 h till nästa avgång. Problemet här var att de på seychellerna gjort fel med flaskorna vi köpt med oss...så vi blev stoppade i säkerhetskontrollen (ja, i Berlin måste man ut, och sen in i säk.kontrollen igen) En liten skitdetalj... Kvittot var häftat på utsidan, och låg inte inne i den förslutna påsen. Sånt gör en bara förbannad, för alla kunde ju se att påsen var oöppnad och alla varor var med på kvittot.
Det blev en stor apparat med tulltjänstemän och gränspoliser. Vi ville ju inte riktigt ge oss heller... Så till slut kom chefen, och vi drog harangen igen med förklaringen. Mer diskussion på tyska mellan de 8 som redan stod där.. och sen kom domen, Nej ni får inte ta med flaskorna.

Suck

Men de sa att jag kunde gå ut, checka in "extra bagage" och sen komma tillbaka. Så sagt och gjort. Vi flyttade över grejer från Fridas väska till min väska och sen traskade jag ut, och iväg till incheckningen. Väl där fick jag veta att det skulle kosta 70 euro, för det fanns inte tid att hitta "våra" väskor, utan jag skulle straffas för att checka in fler väskor.

Smått upprörd, men inte otrevligt utan bara tydlig, dividerade jag med denna personal också... Slutade med att det inte fanns alternativ, utan betala eller lämna grejorna. Letar efter plånboken och inser att den hade jag inte med mig... Förhandlar med personalen, och nej väskan kan jag inte lämna men spriten kan de vakta. (jag måste ju in igen och då får inte flaskorna följa med)
In i kontrollen igen, samma rigorösa kontroll, och som tur var stod Frida nära.
Vi var väl inte helt överens om det var värt det eller ej, men vi bestämde att jag skulle betala. Så med ryggsäck och plånbok i högsta hugg, krånglande jag mig ut genom kontrollen igen...
Jag hade anat en spricka i fasaden som jag tänkte utforska.
Jag hävdade att det borde gå att checka in den extra väskan under samma "fria kilo" som man får ha... Hade ju ingen aning om vad vårt bagage faktiskt vägde, men det var ju värt att försöka :) Men det blev bom stop på det, så jag sa att jag betalar, bara det kommer med! Killen i disken var väldigt hjälpsam dock följde med mig en bit och pekade ur var jag skulle betala, och gav mig en räkning att lämna fram.
Fick dock byta disk några ggr, för det var "någon annans problem". På 4e försöket kom jag till rätt person, sliter fram mitt kort, för nu börjar tiden gå... Och just som jag håller på att betala ringer hennes telefon... Plötsligt river hon räkningen, och säger att jag inte ska betala! Hon vet inte varför dock...
Förvirrad och rätt stressad över att det är fler "hinder" jag ev. måste fixa, springer jag tillbaka till incheckningen och min "kompis" där.
De har insett att 23 kilo inte är de gratis 30 kilo och checkar därför in väskan som vanligt utan extra betalning. Jag tackar och vi skrattar lite ihop för hur knasigt allt kan bli.
Nästa anhalt är den kinkiga säk.kontrollen... Fast denna gång flyter det på bra, äntligen är vi redo att gå på flyget.
Då är det 30 min försenat.
Suck...igen...

Väl på Landvetter blev vi hämtade av snälla Karin, och nu är vi hemma och har ställt ut alla väskor på balkongen. Man vet aldrig vad som följer med hem...